När vi blev en familj

baby boy1.jpg

Alldeles nyss låg han och sprattlade i magen. Nu har han kilat fast sin bruna kalufs under min haka och vill aldrig sluta gosa. 

Nu är vår son drygt en vecka gammal och i fredags fick vi komma hem för att läka och landa. Eller… kommer vi någonsin kunna landa? Livet har aldrig varit så omvälvande som just nu och det känns som att det råder översvämning i både hjärnan och hjärtat. 

Att vi har haft nio månader att förbereda oss på att bli föräldrar, hjälps inte. Det känns fortfarande helt overkligt. Flera gånger om dagen stannar jag och David upp, tittar på varandra och babyn och konstaterar högt att den gulliga lilla människan med de förnäma läpparna och de söta små fötterna är VÅR. Att vi blivit mamma och pappa. En familj.

baby boy 2.jpg

Vår pojke föddes med planerat kejsarsnitt på Södersjukhuset. Snitt - för att jag hade en enorm förlossningsrädsla. Sös - för att vi hade hört att de serverade god brieost på patienthotellet. (Ryktet om osten visade sig stämma, men vi kom aldrig till patienthotellet eftersom man stannar kvar på BB efter kejsarsnitt.) 

Tre dygn efter att vår (än så länge namnlösa) skatt kommit till världen var det dags att åka hem, och trots att jag längtade efter att få sova i min egen säng och klappa på Pixel, tog det faktiskt emot att lämna Sös. Jag har aldrig känt mig så väl omhändertagen i hela mitt liv. 7000 barn föds på Södersjukhuset varje år och vi har ju alla läst om hur stressig arbetssituationen är för personalen. Ändå upplevde jag att alla - såväl opererande läkare till sjuksköterskor, undersköterskor och barnmorskor på mottagningen, tog sig tid, bemötte mig med värme och omtanke och fick mig att känna mig sedd och speciell. Inte för ett ögonblick kände jag mig otrygg eller förbisedd. Inte för en sekund märktes stressen de jobbar under. Vårdpersonal, alltså. Hjältar hela bunten. 

Jag har fortfarande ont i såret efter operationen och går på smärtstillande. Det är svårt att promenera längre än någon minut i taget, men läkningen går framåt och jag försöker att hitta ett lugn i det. David är världens klippa och roddar med exakt allting här hemma. Tillvaron är ett trivsamt kaos just nu. Ett kaos bestående av amningspanik, blöjshopping, sömnlöshet, mjölkspyor, namndiskussioner och hormonrus. Men framförallt: Massor av kärlek. 

Sista kvällen med magen. Jag må se lugn ut, men under klänningen tickade hjärtat undulatsnabbt. 

Sista kvällen med magen. Jag må se lugn ut, men under klänningen tickade hjärtat undulatsnabbt.