Gott nytt ost-år + nu rimmar vi ut 2018

Det är årets sista dag och jag står och preppar inför kvällens nyårsmiddag. David tar på sig dessert-hatten och ska försöka impa med den här efterrätten, medan jag har fått ansvaret för….*trumvirvel*…osten! Tänkte sikta mot en brietårta med finfin garnityr i form av färska fikon, klyftor av sharonfrukt och det här megagoda tillbehöret som göttar sig i ugnen just nu. (jag gör druvorna och skippar resten). Supergott till såväl bubbel som ett mustigt rödvin.

På Nationalmuseet i Stockholm hänger den. En målning! Med ost! Klart jag vill käka opp den.

På Nationalmuseet i Stockholm hänger den. En målning! Med ost! Klart jag vill käka opp den.

Ska strax rusa iväg på en dagfest hos en kollega, men först vill jag bjussa på ett litet rim till alla er kära följare. Se det som ett tack för all fin pepp och varma ord ni har skickat till mig på sociala medier under året.

Gott nytt år på er!


Innan vi korkar upp champagnen och skålar in kommande år,

låt oss minnas tillbaka och pejla hur kultur- och nöjeslivet mår 

2018 kom inte bara att präglas av ett snurrigt riksdagsval

i de finaste salongerna briserade också en stor skandal

Ledamöterna i Svenska Akademien bråkade hej vilt i pressen

Tonen var ilsk, vissa avgick och Kungen kallades in mitt i stressen

Fru Danius blev påhoppad men hyllades också för sin prestation

runt hela landet knöts rosetter runt halsen och ledde till en manifestation


I England blåste det upp en debatt om BBC:s ojämställda löner

här hemma skrev Alexandra Pascalidou om mödrar som mist sina söner

Hassen Khemiri fattade pennan och skildrade livet som far

i bokhyllan hamnade även en biografi om Vilhelm Moberg - helt underbar!


Isprinsessan Tonya Harding, Ted Gärdestad och Astrid Lindgren bildade trio

i stjärnor som fick sina livsöden gestaltade på bio

Lady Gaga visade att hon inte bara kan sjunga och dansa som en gudinna

med filmen A star is born skulle hon också filmpublikens hjärtan vinna 

Svenska komedin Tårtgeneralen gjorde också succé

på köpet fick filmmakarna Filip och Fredrik bättre renommé


Hösten kom att gå i klimakteriets spår

2018 blev den mogna kvinnokroppens år

Och om man inte huvudet under sanden stack

märkte man att artisten Robyn gjorde bejublad comeback


Kära läsare, av hela mitt hjärta och med en innerlig glöd

önskar jag dig ett 2019 full av värme, kärlek och sötebröd

Hur jag undviker idétorka (och boostar kreativiteten!)

När man jobbar med någonting kreativt behöver man fylla på inspirationsbanken rätt ofta. Annars drabbas jag lätt av idétorka med en dalande arbetslust som följd. Och innan jag vet ordet av har den där torkan förvandlats till en tankemässig slippery slope där jag börjar ifrågasätta min egen förmåga och cirka allt jag någonsin producerat för att slutligen överväga om jag inte borde söka jobb på posten istället?

Men hur gör man för att boosta fantasin? Jag får oftast nya idéer av att kolla på tv, lyssna på poddar, läsa böcker och tidningar och planlöst browsa runt på Spotify. Eller gå på utställningar förstås, när jag pallar. Ingenting göder dock kreativiteten och jobbpeppen lika mycket som att träffa inspirerande människor. Personer, som påminner en om att tro och leva på sina idéer och som ger en luft under vingarna bara genom att dela med sig av sina erfarenheter. Just den här veckan har varit full av sådana fina möten.

Igår bjöd Ebba Kleberg von Sydow, som jag lärt känna genom Svt, in till julfrukost på Sven Harrys konstmuseum för att uppmärksamma konstnären Jenny Nyström (1854-1946). Jag tror faktiskt att Jenny Nyström är den första svenska konstnären jag lärde mig namnet på, tillsammans med Anders Zorn och Carl Larsson som var samtida.

dukning.JPG

En lycklig slump är att några av Jenny Nyströms illustrationer utgör motivet på årets julfrimärken samtidigt som hennes konst ställs ut på Sven Harrys. En utställning jag definitivt kommer återvända till, eftersom Frasse kroknade precis när jag tänkte gå runt och kika på tavlorna. Innan dess var han dock på sitt gladaste humör och charmade alla powerkvinnor i salen. Och det var minsann en härlig samling ladies! Så mycket kvinnokraft, kreativitet och konstnärlighet i samma rum! Bland andra hann jag byta några ord med illustratörerna Stina Wirsén och Lotta Kühlhorn, vars böcker och bokomslag tillhör mina favoriter. Och mitt emot satt Titti Schultz, en av landets rappaste radiojournalister som numera leder P4 Extra. Det var också kanonkul att få träffa Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby igen, vi sågs nyligen på Michelle Obama-bokcirkeln och nu släpper de snart en ny reportageserie på Svt som handlar om amerikansk strippkultur. Frans blev dessutom helt kär i min vän Brita Zackari, vilket är helt logiskt.

Två timmar, ett okänt antal saffransknäck och minst tre koppar kaffe senare, rullade jag ut från museet - lite gladare, piggare och framförallt mer inspirerad.

titti o tara.JPG
brita och frans.JPG
tara ebba brita.JPG
Alla bilder från julfrukosten: Lisa Höök

Alla bilder från julfrukosten: Lisa Höök

Idag trotsade jag novemberblåsten och träffade min kompis Ingalill Mosander, känd för sina boktips och vackra naglar, över en gräddig pasta. Ingalill och jag tillhör ju helt olika generationer, men vi delar kärleken till böcker och journalistik och jag fullkomligt älskar att höra hennes smarta analyser och tankar om… ja, allt. Just idag blev det mycket snack om Augustgalan förstås, eftersom priset delades ut i måndags och vi båda var på plats i Konserthuset. Madame Mosander läser förresten 150 böcker om året (!).

När vi ses brukar jag alltid försöka krama henne på spännande stories från hennes liv som ung, kvinnlig kvällstidningsreporter på 70-talet. Ingalill var en tuff pionjär på många sätt och kastade sig ut på reportageresor och intervjuade stjärnor runt om i världen. Helt klart en idol och förebild, så jag är himla glad över att vi 2014 fick spela in hennes Sommarprat tillsammans.

ingalill.jpg

Just nu jobbar jag med Nobelsändningarna på Svt, där jag också träffar en rad personer som jag lär mig massor av. Inte minst den fantastiska designern som just nu jobbar febrilt med att sy upp min klänning. Men det får jag återkomma till…

Babyn har fått ett namn!

frans i leo.jpg

Vår lilla leopard fyller 11 veckor imorgon och är redan så stor, så stor. Han har vuxit ur sina första kläder, lärt sig att le och kramats med massor av vänner och familj för första gången. Dessutom går han inte under benämningen Mr NoName längre. Gossebarnet har fått ett namn! Låt oss presentera: FRANS.

frans tårta.jpg

Det var himla svårt att bestämma sig för ett namn, vi testade och diskuterade flera olika i några veckor och till slut föll ändå valet på det jag kallade honom medan han fortfarande låg och kickade i magen. Och visst är det fint med ett namn som rimmar på dans och chans? Redan nu har han dessutom fått en rad smeknamn: Frasse, förstås, men också Frassyboy, Frasselito, Fransy och… ja, några fler. Ena kusinen envisas också med att kalla honom Rufus, men det är en annan historia.

frans platta.jpg

De första veckorna låg Frans och sov i princip non stop och vi fick väcka både honom och oss själva enligt ett noggrant schema för att mata. Vet du förresten hur man väcker nyfödda bebisar? (Jag visste inte förrän jag själv fick en) Man kittlar dem under fötterna! Gulligt, va?

Numera är det dock slutkittlat, för Frans vaknar (oftast) av sig själv och har gått upp ordentligt i vikt. Jag kämpade med amningen länge, men det funkade inte riktigt, så nu får han ersättning och det känns väldigt skönt, för då kan jag och David dela på matningen och alla är gladare. Och mättare.

Förra veckan testade vi babybio för första gången. Vilken hit! Det är precis som vanlig bio, fast med lägre volym och ljusare i lokalen + paus i mitten av filmen. Jag tyckte att det var härligt att mysa i biofåtöljen med Frans i knäet och vi träffade flera trevliga föräldrar och bebisar som vi gärna hänger med igen. Imorgon visar de A star is born, eller ”Lady Gaga-filmen” som alla kallar den. Har du sett den? Var den bra?

Livets bästa promenad

tara karlbergskanalen.jpg

Halvvägs in i graviditeten drabbades jag av foglossningen (bäckensmärtorna) från helvetet. För varje steg jag tog kändes det som att någon högg mig med kniv i underlivet och jag kunde bara förflytta mig med hjälp av en stor dos envishet och ett par kryckor. Inga värktabletter hjälpte och smärtorna fick mig att gråta offentligt så ofta att jag till slut inte brydde mig om att försöka dölja det. Krämporna blev liksom vardag och hade det inte varit för Davids stöd, tålamod och hjälp vet jag inte hur jag hade klarat det. 

När det var som värst tröstade jag mig med att drömma om framtiden. Den foglossningsfria framtiden. Målbilden var tydlig: Att kunna ta en promenad vid den vackra Karlbergskanalen. Stråket ligger precis i närheten av där vi bor och i vanliga fall går/springer jag där minst två gånger i veckan. Från kanalen brukar jag blicka mot Kungsholmen, njuta av näckrosorna och sucka över att kön till glasskiosken alltid är lite för lång för att det ska vara värt att ställa sig i den. 

Och vet ni, snart ett halvår efter att smärtorna tog över min kropp SÅ HÄNDE DET. Bäckenet gör inte längre ont och idag mäktade jag äntligen med att ta den där promenaden som jag så länge bara kunnat drömma om. Långsamt, långsamt och väldigt försiktigt, men ändå - DET GICK! Jag gick! Med solen i ögonen, ett leende på läpparna och vår lilla pojk snusandes i vagnen njöt jag av varenda minut av livets mest efterlängtade promenad. 

Tänk att fyra kilometer längs en grusväg i Stockholm kan vara synonym med En Mäktig Seger. Vi firade med en smarrig falafelburgare och pussades hela vägen hem.

david burgare.jpg
tara burgare.jpg

När vi blev en familj

baby boy1.jpg

Alldeles nyss låg han och sprattlade i magen. Nu har han kilat fast sin bruna kalufs under min haka och vill aldrig sluta gosa. 

Nu är vår son drygt en vecka gammal och i fredags fick vi komma hem för att läka och landa. Eller… kommer vi någonsin kunna landa? Livet har aldrig varit så omvälvande som just nu och det känns som att det råder översvämning i både hjärnan och hjärtat. 

Att vi har haft nio månader att förbereda oss på att bli föräldrar, hjälps inte. Det känns fortfarande helt overkligt. Flera gånger om dagen stannar jag och David upp, tittar på varandra och babyn och konstaterar högt att den gulliga lilla människan med de förnäma läpparna och de söta små fötterna är VÅR. Att vi blivit mamma och pappa. En familj.

baby boy 2.jpg

Vår pojke föddes med planerat kejsarsnitt på Södersjukhuset. Snitt - för att jag hade en enorm förlossningsrädsla. Sös - för att vi hade hört att de serverade god brieost på patienthotellet. (Ryktet om osten visade sig stämma, men vi kom aldrig till patienthotellet eftersom man stannar kvar på BB efter kejsarsnitt.) 

Tre dygn efter att vår (än så länge namnlösa) skatt kommit till världen var det dags att åka hem, och trots att jag längtade efter att få sova i min egen säng och klappa på Pixel, tog det faktiskt emot att lämna Sös. Jag har aldrig känt mig så väl omhändertagen i hela mitt liv. 7000 barn föds på Södersjukhuset varje år och vi har ju alla läst om hur stressig arbetssituationen är för personalen. Ändå upplevde jag att alla - såväl opererande läkare till sjuksköterskor, undersköterskor och barnmorskor på mottagningen, tog sig tid, bemötte mig med värme och omtanke och fick mig att känna mig sedd och speciell. Inte för ett ögonblick kände jag mig otrygg eller förbisedd. Inte för en sekund märktes stressen de jobbar under. Vårdpersonal, alltså. Hjältar hela bunten. 

Jag har fortfarande ont i såret efter operationen och går på smärtstillande. Det är svårt att promenera längre än någon minut i taget, men läkningen går framåt och jag försöker att hitta ett lugn i det. David är världens klippa och roddar med exakt allting här hemma. Tillvaron är ett trivsamt kaos just nu. Ett kaos bestående av amningspanik, blöjshopping, sömnlöshet, mjölkspyor, namndiskussioner och hormonrus. Men framförallt: Massor av kärlek. 

Sista kvällen med magen. Jag må se lugn ut, men under klänningen tickade hjärtat undulatsnabbt. 

Sista kvällen med magen. Jag må se lugn ut, men under klänningen tickade hjärtat undulatsnabbt. 

 

 

Hur säger man "Välkommen till världen" med en låt?

Packar ner mitt favoritband First Aid Kit i BB-väskan. 

Packar ner mitt favoritband First Aid Kit i BB-väskan. 

I (vad som känns som) ett annat liv var jag dj och hade en klubb i Malmö tillsammans med två av mina bästa vänner. När vi satte dansgolvet i brand kändes det som att vi ägde hela världen och jag kunde leva på dessa kvällar länge, länge. Vår klubb hamnade också i en Lukas Moodyson-bok, men det är ett annat inlägg... 

Sedan dess har jag mest spelat skivor när kompisar haft födelsedagsfester eller gift sig eller bara bett mig med sin vänligaste röst/mutat med ölbiljetter. Det är rätt pilligt att göra en bra spellista och jag kan sitta uppe i flera kvällar för att spåna och provspela för att hitta rätt spår.

Inget är dock så svårt som dagens uppgift: Att välja låtar till min förlossning. För hur ska man egentligen tänka? Vad kommer jag vara sugen att lyssna på på när jag ligger där? Och kommer jag ens "höra" låtarna i stunden? 

Det fick bli några säkra kort: First Aid Kit, Madonna, Beyoncé, Doris, Tegan & Sara, Roxette, Michael Jackson och några andra artister som jag återkommit till under åren. Låtar som gör mig glad. Jag döpte spellistan till Livet. 

 

Skratt och sötsaker = bra medicin mot oro

När man är ständigt hungrig och sötsugen + knappt kan förflytta sig + är skitnojig över förlossningen, finns det inget lyxigare än vänner som kommer över med mat och bakverk och ger en order om att sitta still och bara låta sig serveras. Alla gravida borde få ha det så. Jämt.

Sara dukade fram söndagsmiddagen på vårt bord, Claes kom hit med en laddning hysteriskt goda chokladkakor med nötkross och Parmis hälsade på med en påse nybakade kanelbullar i handen. Förutom nöjet i att smaska i sig av allt det goda var det extra skönt att ha kompisar på besök just den här helgen. Mitt i allt härligt babbel och flabb kunde jag nämligen koppla bort nervositeten och oron över förlossningen och fokusera på annat. Åtminstone för en stund. 

Håll nu tummarna för att jag får lite bra sömn de kommande nätterna också. Kan behövas. 

Sara, den gullnosen, stod inte bara för söndagsmiddagen - utan hjälpte även till att bada vår katt Pixel. Kissen var kanske inte helnöjd med att hamna i duschen, men se så fräsch hon är!  

Sara, den gullnosen, stod inte bara för söndagsmiddagen - utan hjälpte även till att bada vår katt Pixel. Kissen var kanske inte helnöjd med att hamna i duschen, men se så fräsch hon är!  

 

 

Sommarens bästa bok

Har du läst nåt bra i sommar? 

Jag har inte klämt så många böcker som jag brukar under semestern och skyller detta på...

1. Värmen. 

2. För trevligt sällskap på stranden. 

3. Sa jag att det var varmt också? Alltså, hur ska man plöja en hel roman när solen gör en så slö att man knappt orkar tänka en tanke klart? 

Några titlar har dock ändå trillat ner i strandväskan och faktiskt lyckats bli lästa. En av sommarens finaste böcker var Anne Swärds roman, Vera, som passande nog kom ut i pocket.  (Månpocket) 

 

Gillade du tv-serien Vår tid är nu eller Miniatyrmakaren, kommer du gilla Vera med. Ingen feelgood direkt, men hey - livet är ju inte alltid så himla festligt. Här får du träffa Sandrine som befinner sig i gränslandet mellan flicka och kvinna när andra världskriget når hennes by i Frankrike. Hon blir bortförd av en tysk soldat, men lyckas efter en tid att fly till Sverige. Med sig har hon en mörk hemlighet och ett foster i magen. I det nya landet hamnar hon hos den strama överklassfamiljen Ceder och gifts bort med läkaren Ivan. På bröllopsnatten föds Sandrines oäkta dotter, Vera, och med moderskapet kommer det oundvikliga: det förflutna hinner ikapp henne. Jag blir i det närmaste besatt av att följa hennes dramatiska livsöde genom skilda länder, familjekonstellationer och samhällsklasser. Urbra läsning! 

Betyg: Fyra brieostar av 5 möjliga! 

Drömmer om grogg och galoscher

preggo gata.jpg

Vad är egentligen poängen med den sista graviditetsmånaden? Det enda jag pallar är att vagga fram i tillvaron och sova, småäta och svettas. Allt utom det sistnämnda är i och för sig rätt trevligt, men jag känner mig ändå väldigt färdig med att vara gravid. Kanske är de sista veckorna konstruerade för att man ska bli så matt och uttråkad att man börjar länga efter förlossningen? Rimlig teori. I vilket fall har jag haft tid och tänka på allt jag ser fram emot när babyn är ute. Förutom det ljuvliga att få träffa den krabaten som campat i min mage i nio månader, så längtar jag efter att kunna…

* Gå in i en ostaffär och välja från HELA sortimentet, istället för den ynka lilla hyllan av gravidvänliga sorter. 

*Böja mig ner. Praktiskt när man ska ta på sig strumporna, alternativt plocka upp en tappad karamell från golvet. Eller sin katt. 

*Sova på mage.

*Skåla i något annat än alkoholfri cider eller öl. 

*Uppleva början på slutet av de sablans bäckensmärtorna (foglossning) som kom i vecka 23 och sedan dess varit min onda följeslagare. Nu drömmer jag om att kunna promenera längre än 100 meter eller stå upp i mer än två minuter utan att drabbas av skärande smärta i underlivet. 

*Bära något annat än Birkenstocks på fötterna. Mina tassar har varit svullna hela sommaren och Birkens har varit de enda som de rymts i. Eller som grannpojken sade: ”Varför går du med innetofflor, UTE?”

*Inte behöva kissa 561027465 gånger per natt.